För länge, länge sedan satt jag, min bror och pappa vid köksbordet medan mamma lägger sista handen vid köttgrytan. Så såg det ut förr i tiden, på 90-talet. Pappa jobbade och kom hem till dukat bord. Vi bjöd aldrig hem Gudrun Schyman till oss.
Vi satt och pratade och pappa drog ett skämt, jag och Thomas började asgarva och mamma kommer gående med grytan.
- Vadå? Frågar hon, vad var det som var så roligt?
- Åh, äh, ingenting, säger vi, fortfarande fnissande men ett sånt skämt kan man bara dra en gång, sedan tappar det poängen.
- Men jag hörde inte, säger mamma med en gnutta hopplöshet i rösten. Det är nu sjuttioelfte gången hon går miste om något. Inte skämt utan bara vanligt prat, en gemenskap som hon missar. Vi äter upp utan att säga särskilt mycket.
Pappa ska bort på kvällen, något födelsedagsfirande av något slag och mamma är inte bjuden.
- Det gör ingenting, säger hon och sätter sig framför "Rederiet", text-tv 199
- Det brukar ändå inte vara så kul på de festerna..
Jag och Thomas, min bror, går upp på vårt rum och spelar TV-spel, vi blir förbannade när Super Mario blir dödad av en svamp och vi råkar spilla ut en läsk. För hundrade gången, och vi lär oss aldrig, skriker vi i kör:
- MAMMA!!! MAMMA!!!
Vi behöver en trasa men kan inte slita oss från spelet så vi skriker för full hals:
- MAMMA!!!
När vi till slut inser den bittra sanningen går vi muttrande ner och hämtar trasan själva. Vi muttrar över den djupa orättvisan att vi måste göra något själva men mamma hör inte vad vi muttrar, vilket kanske är lika bra för då skulle hon fått reda på exakt hur många fula ord vi faktiskt kan.
Det är väldigt många sådana ord som muttrats om min mamma som hon aldrig hört men förmodligen känt för hon var sällan på gott humör och var hon det, kunde man ge sig fan på att leendet stelnade så fort vi sade något hon inte hörde. Eller när vi sade åt henne att hennes hörapparater pep. De gjorde alltid det när hon garvade, en obarmhärtig påminnelse om att hon, trots garvet, faktiskt var handikappad och det är inget roligt med det.
Senare, i framtiden alltså, blev jag åthutad av mamma för hon tyckte jag förde ett förfärligt oväsen. Det gjorde jag inte alls faktiskt, jag hade bara gått ut till henne på balkongen med en kopp kaffe, en ganska tystlåten och dessutom trevlig aktivitet enligt min mening som jag inte alls förtjänade någon åthutning för. Strax därefter började hon även gnälla på fågelkvitter, hundtassar och vindens sus och då förstod jag. Den gamla tillbakadragna och småsura versionen hade ersatts av en ny modell.
Här satt nu den nya, moderna robotmamman version 3.1 komplett med högteknologiskt superhörselimplantat och Orwell fick rätt till sist, vi kan inte ens dölja alla de hemska svordomar vi kan längre.
Skämt åsido men faktum är att hon är en annan person numera. Hon pratar, lyssnar, skämtar, går på möten, middagar, fester och rockkonserter. Nu visar hon en öppenhet och intensitet som var helt otänkbar tidigare. Hon är som en robot, en prototyp med två lägen, avstängd och överväxel och när jag spiller ut läsk hinner jag inte ens öppna munnen innan hon säger:
- Hämta trasan själv latmask! Jag pratar i telefon!

Anders 23 år

Före och efter med min lillasyster Britt

För ett tag sidan bad Britt mig att prata om före och efter på Ci-föreningens årsmöte. Jag funderade en lång stund på om jag för det första skulle våga. Men mest funderade jag på vad är före och efter? Men här kommer mitt försök att tyda detta.
I vårt fall är det 30 helt vanliga år med allt vad syskonskap för med sig. Mycket kärlek och ett och annat tjyvnyp ibland.
Men en dag kom det oväntat besök. Herr Menière kom farande utan att på något sätt vara bjuden. Jag visste inte någonting om den gubben. Så det blev läkarböcker och Internet som gällde för att försöka förstå vem det var som plågade min lillasyster så mycket. Jag lärde mig att det inte var självklart att Britt skulle vara på topp. Den där gubben kom ju precis när det passade honom. Lagom som jag lärt mig en del om vad det var som hände, så var det dags för nytt besök. Fru Tinnitus ville också vara med. Åter var det böcker och Internet, som fick stå till tjänst, så jag kunde försöka förstå vad det här var för kärring. Jag hatar dessa två mer än något annat i livet. Att inte kunna hjälpa till på något vis är så hemskt tråkigt. Men som det heter en olycka kommer ju sällan ensam. Att Britt orkade kämpa mot dessa två och ändå kunna skratta och ha kul är för mig en gåta. Snart stod det dock klart för mig att det här förhatliga paret hade mer med sig. Ungarna "Gradvis Hörselnedsättning" gjorde entré. Hatade jag Herr Menière och Fru Tinnitus, så är det inget mot vad jag avskydde ungarna. De tog en liten bit i taget av min lillasyster ifrån mig.
Men så kom det små ljuspunkter i form av alla möjliga hjälpmedel. Allt från hörapparater till konferenspärm med mottagare och någon liten knapp som låg på bordet. Men tyvärr så blev det endast väldigt korta perioder som dessa saker hjälpte. Ungarna Hörselnedsättning jobbade ju på med sitt.
Men då, när det var riktigt trist fick jag mitt alldeles egna hjälpmedel. Jag fick en anhörig-texttelefon. Jag kan bara säga en sak om den: Älskade grej! Vi pratade och pratade, skojade, skrattade i timmar varje kväll. Vet ni vad UUUUUU betyder? De står för att nu skrattar jag så jag nästan dör. Det var så underbart med den telefonen. Vi hade ju så mycket att ta igen, för det hade gått så lång tid, som vi inte hade kunnat sladdra på vårt vis. Vad telefonräkningarna var på är det ingen som får veta, men det var det värt varenda krona.
Men det var ju självklart en tuff tid för alla, inte minst för Britt, som nu hade blivit av med de förhatliga Ungarna, som gjort sitt, så den totala dövheten var ett faktum för oss alla. Så en dag tändes åter hoppets lampa. Det fanns något som hette cochleaimplantat. Vad var nu detta för något? Åter var det dags att försöka förstå vad det var fråga om. På Internet hittade vi en kille som lagt ut bilder och text om sin operation. Jag minns en bild, där han efter operationen hade bomull och gasbinda runt hela huvudet och han såg rätt vissen ut. Nu blev jag rädd. Vad skulle hända med Britt? Men trots rädsla så längtade vi efter dagen då operationen skulle bli.
Jag glömmer aldrig den kvällen, när vi åkte till Nykvarn för att se henne iförd gasbinda över hela huvudet. Jag möttes av en pigg tjej med en kompress, som fladdrade bakom örat. Vilken lättnad, nu hade vi kommit en bra bit på väg, förstod jag då. Så kom då dagen D. Den 3 oktober 1999 skulle nästa fas göras. På eftermiddagen ringde hennes Berndt upp mig och talade om att de hade suttit och pratat över en kopp kaffe i cafeterian på Huddinge sjukhus. Då brast det för stora syster totalt. Ett par hinkar glädjetårar kom det allt. Tack älskade människor som skaffat er kunskap, så detta kunde bli verklighet. Om detta var FÖRE. Så måste det ju vara EFTER från den 3 oktober 1999 tills idag.
Vad är det för skillnad? Jag fick tillbaka min lillasyster. Vi kan åter sladdra i telefonen, inte lika länge som för länge sen. Men de gör inget för vi kan sitta vid köksbordet och lösa all världens problem. Det är underbart. Herr Menière och Fru Tinnitus kommer ju ibland, men de har inte så mycket att säga till om längre. Det är jätteskönt. Livet är med andra ord nästan helt normalt igen. Och det är ju det som är det som är så obeskrivligt härligt. Att det gått över 20 år sen den där gubben dök upp i våra liv är svårt att förstå. Men så här i efterhand så vet jag att det är min fantastiska lillasyster, som gjort att det inte är helt mörka år. För hon kämpade hela tiden och var samma människa som jag älskar och var arg på ibland. Puss på dig syrran, i juni drar vi till Bulgarien en vecka. Ladda batterierna för nu ska det sladdras dygnet runt.

Berit