Ulf Rosenhall, Professor, Karolinska sjukhuset/Karolinska Institutet
Överkänslighet för ljud är ett tillstånd som har uppmärksammats alltmer på senare år. En definition på ljudöverkänslighet är ”ett abnormt obehag av ljud som inte besvärar friska individer”. Denna definition är helt naturligt ganska vag och man har försökt att definiera olika former av ljudöverkänslighet på ett mer precist sätt. Ett viktigt begrepp i detta sammanhang är hyperacusis. Enligt Goldstein och Schulman föreligger hyperacusis som obehagströskeln är lägre än 95 dB NL och det dynamiska området (området mellan obehagströskel och tontröskel) är mindre än 60 dB. Den definitionen innebär att patienter med hyperacusis besväras av en rad olika ljud som friska personer kan tolerera utan problem. Känsligheten varierar för olika slag av ljud. En del patienter tycker att högfrekventa diskantljud är obehagliga, andra upplever lågfrekventa basljud som mer problematiska. En patient med hyperacusis är ofta relativt ung eller medelålders. Enligt Axelsson finns tinnitus samtidigt i 86 % av fallen. Många av patienter har normal hörsel, men hörselskador förekommer också. Det brukar då ofta vara en ganska lindrig diskanthörselnedsättning. Enligt Axelsson är medelvärdet för obehagströskeln cirka 77 dB HL, vilket betyder att man upplever även vad som friska betecknar som måttliga ljud som obehagliga. Personer med hyperacusis är ofta ganska unga. Yrken som är överrepresenterade är musiker, lärare och kontorsanställda, alltså inte de ”klassiska” bulleryrkena. Många av fallen är på något sätt kopplat till musik.
Det finns också andra former av ljudöverkänslighet. Ett tillstånd som har uppmärksammats är fonofobi, ”rädsla för ljud”. Patienter med fonofobi upplever ljud som oerhört obehagliga och man försöker till varje pris undvika att utsätta sig för även måttliga ljudnivåer. I detta tillstånd finns en stark psykologisk komponent.
Det finns också beskrivet överkänslighet för ljud kopplat till psykiatriska diagnoser. Det mesta uppenbara är att patienter med depression kan uppleva ljud, liksom även andra sinnesintryck, som obehagliga.
En speciell form av ljudöverkänslighet är recruitment of loudness. Detta är ett tillstånd som finns vid cochleär hörselnedsättning och som har varit välkänt i många decennier. Det innebär att den subjektiva hörstyrkeökningen är mycket större i ett öra med en cochleär hörselnedsättning en i ett normalt öra. Förutom att patienten hör dåligt upplever han eller hon att starka ljud, är lika starka som en normalhörande, ofta faktiskt ännu starkare.
Ett annat tillstånd är ljudöverkänslighet som kan förekomma är vid ansiktsmuskelförlamning, facialispares. Vid en sådan förlamning är stapediusreflexen satt ur funktion vilket innebär att örat inte har en normal ljudskyddande reflex. Patienten upplever många ljud som störande starka.
Central ljudöverkänslighet förekommer vid neurologiska sjukdomar. Exempel på sådana är hjärninflammation (encefalit) och skallskador. Patienterna upplever ljud och andra sinnesintryck som störande. Ett exempel på en övergående hjärnskada är den som har druckit för mycket alkohol och som nästa dag är bakfull. I detta beklagansvärda tillstånd upplever ofta den drabbade att ljud- och ljusstimuleringar är obehagligt starka.
I begreppet ljudöverkänslighet finns också en koppling till stressfaktorer. Dessa har diskuterats i samband med att barn ibland kan uppleva ljudöverkänslighet.
Ljudöverkänslighet kan alltså ha en rad olika orsaker. Bakgrunden vid hyperacusis, vilket innebär att patienten ofta är normalhörande, vet vi dock inte med säkerhet. En förklaring kan vara att ett störande utåtledande system från hjärnstammen inte fungerar vilket skulle leda till att örat inte kan minska sin känslighet för olika typer av ljud. En annan förklaring är att hjärnans hörselsystem överreagerar på sinnesintryck från örat. Till detta bör vi lägga psykologiska faktorer och stressfaktorer som helt uppenbart är viktiga vid ljudöverkänslighet.
Tidigare fanns inga behandlingsprogram för överkänslighet. Många patienter gick omkring med hörselskydd för att undvika starka ljud. Inom hörselvården avråder vi från ett ständigt bruk av hörselskydd eftersom örat måste utsättas för ljud med lagom ljudstyrka för att må bra. Denna stärkande effekt av måttligt starka ljud kallas för ljudkonditionering och är ett viktigt hörselfysiologiskt fenomen. Hörselskydd bör man bara använda vid speciellt bullriga situationer som när man åker i tunnelbanan eller lyssnar på musik som spelas på en hög ljudnivå. En intressant behandlingsprincip vid hyperacusis är att man utsätter örat för svagt brus under långa perioder. Detta ger en stärkande effekt på innerörat och minskar så småningom känsligheten för även starkare ljud.
Ljudöverkänslighet är ett växande problem i samhället och fler och fler patienter söker på hörselmottagningar för detta problem. Fortfarande vet vi inte tillräckligt mycket om ljudöverkänslighet och mer forskning och klinisk utveckling är angeläget inom detta område.
