tillbaka
 
hörsel, hörselskadade

  HRF Tinnitusföreningen i Stockholms län  

Tankar om och med tinnitus, 2003
 Seija Bexar
Medaljer till mina hjältar
Jag brukar under min dag titta lite extra på de människor jag möter och i min fantasi hänger jag på några personer en medalj. Dessa personer är mina vardagshjältar. De tacklar sina handikapp och andra problem med en styrka och en inställning som gör mig mållös av beundran. Många av er, som jag träffat på samtal eller i verksamheten, har fått en medalj fast det inte har manifesterats annat än i mina tankar.
Ibland träffar jag personer som blir kvar i mitt inre som en förundran och en glädje lång tid framöver.
Detta hände för någon tid sedan: Jag var bortbjuden på middag och visste inget om vilka som skulle infinna sig förutom värdinnan. På tåget gick tanken till praktiska saker som att, är jag placerad så att min hörapparat och således mitt hörande öra täcker det mesta? Vet de andra att jag är hörselskadad?
Nu visste jag att värdinnan är en omtänksam person som i förväg ofta såg till att mitt handikapp var känt bland hennes gäster och jag slipper då förklaringar om mitt sätt att fungera.
Denna kväll lärde jag känna en kvinna som för tio år sedan blev blind och samtidigt började hörseln kraftigt försämras. Nu var hon gravt hörselskadad, i princip döv om man talade på längre avstånd än 20 cm med henne. Hon hade starka hörapparater på båda öronen. Den här kvinnan var ett sprudlande vattenfall, en porlande bäck av skratt och glädje. Jag tror att jag stirrade på henne hela kvällen och insöp hennes väsen och den omedelbara glädjen hon uttryckte över att vara där just då. Jag var överväldigad över att hon klarat av att gå vidare med livslusten och glädjen trots allt hon varit med om. Från seende och hörande till blind och nästintill döv, samt andra händelser som ofta medföljer när vi blir hårt drabbade.
Hon fick min bragdmedalj.

Förlåt
Några av oss har talat om förlåtelsens betydelse för vårt välmående. Det vi inte har förlåtit sitter som en inre stress i våra vävnader, gör oss bittra och fjärmar oss från glädjen. Ibland behöver vi varandras stöd för att upptäcka vad det är vi skall förlåta. Ibland tror vi att allt är förlåtet när vi lagt locket på och "glömt" det hela. Det vi inte har förlåtit påverkar oss i alla avseenden; det återspeglar sig i vårt kroppsspråk, i vårt sätt att bemöta andra, i vårt försvar mot andra och i spänningar i vår kropp. Omedvetet vill vi inte att det skall upprepas och gör allt vi kan för att skydda oss.
Varför har vi så svårt att förlåta? – Har det med stolthet att göra? – Vill vi inte erkänna att vi kan ha fel, kan göra feltolkningar och lägga in egna värderingar i saker och ting? Vill vi inte erkänna en svaghet?
Vi kan vara överens om att den inre stressen bidrar till att vi fungerar sämre, får ibland mer tinnitus, hör sämre osv.
Lycka till med att "lyfta locket" och ersätta stressen med skratt och glädje!

Att orka
Många samtal den senaste tiden har handlat om att orka. Hur gör man för att orka, att varje dag veta att morgonen börjar med oljud i huvudet, en trötthet och en osäkerhet om stabiliteten i tillvaron? Själv tränar jag mentalt i att alla dagar skall innehålla något glädjande. Då är tröttheten lättare att bära och ljuden distraheras av positiva saker. När tankarna börjar mala i elände eller upplevda orättvisor är det dags att sätta stopp och bryta tankemönstret. Ibland kan det vara svårt att bryta negativa tankemönster, men det finns hjälp att få. T.ex. kan man ta hjälp av föreningens kontaktpersoner eller komma på självhjälpsgruppernas möten, att träffa andra i samma situation och i gemenskapen hitta vänner för livet.