För många av oss är denna mörka tid tung; orken är sämre, tinnitusljuden upplevs värre och glädjen orkar inte infinna sig. Vi kan trösta oss med att vi går mot ljusare tider. Vi kan trösta oss med att vi inte är ensamma och vi kan se till att skämma bort oss själva extra mycket så att vi håller tills sol och värme återkommer.

När jag förtvivlar över att ha drabbats av tinnitus, har jag då en psykosomatisk sjukdom? Eftersom tinnitus är ett symptom på någonting så uppstår allehanda frågor kring symptomet.

Frågan kan ställas men vem vet?

Någonstans har jag en feljustering i systemet, en alarmklocka som ringer, tickar, väser och pulserar.

Beroende på våra erfarenheter under livets gång förhåller vi oss olika till dessa ljud.

Beskrivningen av samma ljud kan knäcka en person då den bara tas som ett irriterande inslag av en annan.

Upplevelsen av ljuden är viktig och varje ljudupplevelse bör mötas med respekt. Ingen skall bli avfärdad med orden "det är inte så farligt", "jag har mycket värre och lider inte av det", eller, som vi fortfarande hör i vården "du får lära dig leva med det". Det är lätt att säga, men om jag ska lära mig leva med det så vill jag också veta hur, jag behöver redskap för det.

I olika skeden av mitt liv kan jag konstatera att jag har haft olika smärttrösklar. Det jag skulle ha klarat för fem år sedan kanske inte upplevs lika lätt idag, eller det jag klarar idag kanske inte upplevs så lätt om fem år.

Som med allt lidande är det viktigt att bli respekterad och hörd och att inte göras osynlig, eller att vi själva gör oss osynliga. Vi har ett stort personligt ansvar att vara tydliga med vad vi genomgår. Vi kan inte kräva av andra att förstå detta om vi inte benat ut våra känslor och problem för oss själva och kan framföra dem på ett sätt som ger mening för den som lyssnar.

Vi behöver inte klara av allt själva men vi bör vara medvetna om att vi bör söka hjälp om vägen känns för tung. Ibland behöver man hjälp med att ta fram saker och själva ser vi inte alltid det som visar sig för oss, eller vad som kan visas för oss.

Idag skiner solen och ger en förväntan om en underbar sommar. För många är sommaren en fantastisk tid, för andra inte. Om du känner att du vill prata med någon, behöver stöd och vänskap, ring gärna våra kontaktpersoner i styrelsen.

Borde vi inte alla bli lite modigare och mindre hänsynsfulla? Ibland ser vi kanske en vän eller granne som alltid är ensam. Varför inte då fråga honom/henne om att gå en promenad tillsammans, ta en fika eller gå på bio? Om du är ensam, våga fråga din granne. Ibland är vi alltför hänsynsfulla och vill inte störa, men det kan vara så att grannen/vännen tänkt samma tankar men också hindrats av alltför god uppfostran eller rädsla att bli avvisad. Bara ett leende bär långt.

En dag gick jag genom Rosenlundsparken och stannade upp framför ett träd. Det hade bara ett fåtal löv kvar på grenarna, de andra låg som en ring nedanför på marken i vackra höstfärger. Det var så avskalat och vackert. Det såg kalt ut men samtidigt var det fullt med liv och förberedde en ny vår med ny knoppning och blomning.

Jag tänkte att så skulle jag vilja göra; en storstädning där jag lämnar allt gammalt; alla "tegelstenar" som jag bär på. Så kom jag på mig själv att jag faktiskt inte stannat upp på länge för att ta reda på vad det är jag bär på egentligen. Jag vill vara som det där trädet som lämnar allt men har hela livet med sig!